4 Oktober är Djurens Dag!
Denna dag har uppmärksammats sedan 1931 för att ära djurens skyddshelgon Franciskus av Assisi. Sorgligt nog stjäls fokus från djuren då kommers i form av kanelbullens dag också infaller detta datum. Skamligt att ett bakverk ska överskugga våra medvarelser välfärd!
Tänk vilken fattig plats jorden vore utan alla fascinerande, vackra, väna, roliga, tillgivna, viktiga, djur och individer vi delar hem med.

imageimageimageimage
 Bilder från eget arkiv.

Vi har en planet.
På den ska alla medvarelser samsas och utopiskt leva i harmoni med varandra.
Mångfald är en oersättlig skatt vi ska vara rädda om!
För mig står den skatten i relation till självklarheten, att alla har ett grundläggande egenvärde. Vi är här i en symbios, som också innefattar ett ekosystem, och därmed en biologisk mångfald. Grunden till all diskriminering är ett inlärt beteende vilket nästan alltid är relaterat till vad som kortsiktigt gynnar egenintressen. Egot bryr sig inte om ifall det egna handlandet inverkar negativt på varken det sociala systemet, ekosystemet eller mångfalden – varken den kulturella eller biologiska.

Människan har placerat sig på en elitistisk tron där den selektivt anser sig vara överlägsen andra grupper och / eller arter. Jorden skulle dra fördelar av ifall människan eliminerades som art. Om däremot alla bin försvann, skulle ekosystemet fallera. Denna jämförelse handlar inte om att jag likställer människor med djur. Den handlar om att jag ser ett unikt värde och en funktion hos alla individer.
Tycker jag alltså, att djur är lika mycket värda som människor?
Tycker jag att en mygga är lika mycket värd som en häst?
Det är inte fullt så enkelt. Oftast handlar det främst om personliga band. För att jag inte tycker att alla människor är lika fantastiska, snygga eller användbara för mina syftens skull, har jag inte rätt att medvetet behandla dem illa. Personligen har jag mer utbyte av min mamma än av någon slumpmässig person jag aldrig mött. Därmed vill jag inte medvetet bidra till att den okända personen görs livegen, utnyttjas eller dödas. Samma synsätt applicerar jag på medvarelserna i djurriket.

Det är självklart att man ska uppröras över till exempel hundar som far illa, eller delfiner som slaktas, men det är märkligt om man inte samtidigt finner det fel, att grisar utan eftertanke är korv, kor är lädersandaler och fåglar är stoppning i ett täcke.
Att anse det legitimt att döda grisen, men inte hunden, är rot till ett ”vi är bättre än de” tänk, som är länkat till grundproblematiken.
Jag vill hellre, att hundra, för mig okända människor dör, än en nära och älskad anhörig. Jag vill i likhet hellre, att hundra pingviner dör, än en nära och älskad anhörig. Det är defintivt egoistiskt och det är jag medveten om.
Som tur är ställs man sällan inför sådana typer av ultimatum.
Att nöjesbaserat döda pingviner för att deras vingar smakar gott, för att de inte talar svenska eller besitter förmågan att uppfinna bilar och atombomber, finner jag märkligt.
Hästar och myggor fyller olika funktioner i ekosystemet och därmed har båda ett betydande värde. Att jag personligen känner ett starkare band till en häst än en mygga, rättfärdigar inte ifall jag skulle få för mig att utnyttja och döda siameskatter bara för att jag har träffat en massa dvärghamstrar jag gillat. Sätter sig en mygga på mig, viftar jag troligen bort den, medvetet eller reflexmässigt. Kanske råkar jag illa nog döda den eftersom den är liten och skör. För den sakens skull finner jag det inte godtagbart att utstuderat stänga in en massa bildligt, eller bokstavligt talat sköra varelser för att förtrycka, utnyttja eller döda dem. Blir jag attackerad av en varg i skogen kommer jag försvara mig och döda den om jag måste för att själv klara livhanken. Får jag en fästing kommer jag plocka bort den. Det har dock ingenting att göra med systematiserad djurhållning.

Ett rättfärdigande att utnyttja, baserat på att någons hjärna inte fungerar exakt som ens egen gör, framstår för de flesta motbjudande om det syftas på en mänsklig individ.
Varför engageras man av mänskligt lidande där någon man aldrig någonsin träffat är drabbad? På grund av empati framför allt.
Varför är det oftast så långt till att leva sig in i exempelivis grisens upplevelse? Grisar har, enligt forskare, ett ”intellekt” jämförbart med ett treårigt barns. Allt levande med ett nervsystem har en stark, basal öskan att överleva och undvika smärta.

Att man har haft det bra fram tills att någon annan bestämmer att man ska dö gör ingen skillnad i grunden. Jag har själv haft ett väldigt trevligt liv hittills. Oavsett vill jag fortsätta leva även om jag inte behöver åka bil långt för att dödas en dag som jag inte är beredd på, och därmed inte reflekterat kring. Så länge inget annat levande och vitalt uttrycker att det vill dö går det inte att göra det på ett vänligt sätt.

Får då och då höra att ”jag tycker det är viktigare att bry sig om människor i nöd”. Jag håller verkligen med om att det är mycket viktigt att bry sig om de som har det svårt och som tur är utesluter inte ett engagemang ett annat.  Jag önskar en samvaro där alla, så långt det är fysiskt och praktiskt möjligt, strävar efter att inte skada varandra när ett val finns att inte göra det. Den strävan benämns märkligt nog ofta som ”extrem”.

image