Månad: februari 2014

HIPP HIPP HURRA!

Då min käresta nyligen fyllde år, improviserade jag ihop en
citronsockerkaks-uggla (försök säga det på rövarspråket)

dekorerad med vaniljsås, druvor och mandlar. Helt vegansk såklart.
Den blev dock mer ögongodis än gastronomiskt sensationell.
Har  tyvärr svårt att delge något konkret recept då det hela var tämligen experimentellt.

 

uggla

Vi höll lite senare ett födelsedags-galej med asiatiskt tema.
Jag som älskar att styrsla ut mig och gå lös bland garderobstillgångarna.

image  image

Jag var jätteglad, även om det är svårt att tro med min bistra uppsyn.
Att han ”såg ner på mig” kändes ju i och för sig sådär.

 

 

SVARET PÅ LIVETS STÖRSTA FRÅGA

love

Vad fasen är kärlek?
En känsla man varken kan värja sig emot eller tvinga fram.
Eftersom benämningen ”äkta kärlek” finns torde dess motsats också finnas?
Men kan något så säreget som kärlek vara oäkta?
Känslor är i högsta grad det mest ”sanna” man upplever.
En känsla kan liksom aldrig vara på låtsas för personen som upplever den.
Samtidigt kan de ibland vilseleda då de många gånger tenderar att ha bristande förankring i verkligheten.

Förälskelse är lite som att sätta eld på ett papper.
Något tunt till strukturen flammar häftigt upp och elden lägger sig förhållandevis snart.
Kärlek är som elden i en vedklabbe. Lite mer ska till för att få den brinnande, men när den väl gör det ger den
-med rätt skötsel- långvarig värme och varaktig glöd.
Därmed för böveln ingalunda påstått, att det inte med framgång kan tändas vedklabbar med papper !!!
Däremot är en flamma i ett förhållandevis tidigt skede ett svagt indicium på långlivad hetta.
Pyromansk hänföring kan i ett explosionsartat rökmoln lätt skymma och förinta vad som är relevant för varaktighet.

Rätt så omgående får man en uppfattning om huruvida en person i fråga är ”brännbart material” av grövre sort och därtill rätt träslag eller ej.
Man ska aldrig behöva hälla på, eller själv bli dränkt i en massa tändvätska.
Då är det inte förutsättningar värda att slösa tändstickor.

Attraktion, avspändhet i varandras närvaro (och frånvaro), öppen kommunikation, att man har kul tillsammans och strävar åt någorlunda samma håll är potential som uppenbaras skapligt tidigt.
Ges dessa saker tid och tvåvägsengagemang utvecklas de högt troligt
till passion och samklang, som fördjupas till genuin respekt och förståelse.
När man ömsesidigt bryr sig om varandras väl på ett djupt plan -
Det är då man byggt ett band och en känsla kring varandra som jag skulle kalla ”äkta kärlek”.
Om så inte sker var det hela antagligen mer av en bunt tidningsblad än en vedklabbe, eller så var det följden av en obalans i att gemensamt vakta funtad eld, och med jämna mellanrum lägga till nytt material och blåsa syre på den.
En stark flamma klarar små regnskurar och stormar, men även en majbrasa slutar brinna utan ansvarsfull tillsyn och tillförsel av bränsle.
Att hysa förväntningar om, att en annan ska vara främsta eldvakt är att försätta sig själv i frusenhet.
Ett bra möte och fortsättningen på ett sådant är ett gemensamt ansvar.
En grundläggande brännbar, men inledningsvis skör kemi, att ge förutsättningar att brinna. Enligt den mest oskrivna lagen och icke viljestyrda lagen finns den- eller ej.
Där är den både förunderliga och förbannade skillnaden mellan ett konkret material och en abstrakt känsla.

Om de översvallande, heta känslor som kan uppstå när man träffar någon inledningsvis tolkas som innebörden av känslan kärlek, är det inte egendomligt, att man söker sig vidare med ryckiga mellanrum då känslan ofrånkomligen når nivån á la grillglöd man kan laga mat över.

Går allt syre man har åt till att hålla lågan vid liv eller om ett totalt okontrollerbart helvetesinferno utbryter,
är det dock förståndigt, att fly istället för att med andnöd förgäves försöka kontrollera förstörelsen -hur lång eller kort tid sedan man än sådde träden att ta till ved.

Well…Träigt försök till ”kärleksförklaring” utöver min trädkramarkarriär.